Att inte mötas

Vad händer när man är helt olika.
I intressen och i behov för att må bra i en tvåsamhet?
I vårt fall blev det en negativ spiral.
Förväntningar byttes mot besvikelse och ilskan.
Det eldade på en känsla av otillräcklighet och ännu mer distans.
Det som återstår är förhoppningsvis en vänskap, om än svår just nu, så hållbar framåt.

En enorm mental trötthet och sorg.
En rädsla över att aldrig kunna känna den där kärleken igen där man mår riktigt bra i vardagen.
Ensamheten när kvällarna inte längre fylls av vuxenprat och närhet.
En känsla av hopplöshet, tomhet och ensamhet.

Snälla vårsol, kom och värm mig!

Kommentarer
Postat av: Matte

När man minst anar det kommer den goa känslan och pirret när man sitter nära. Kidsen fyller tomrummet en vecka och när man minst anar det så pirrar det till och tomrummet fylls av det "där", det som e så gött.
Tur att "Barn måste få vara barn", kämpa på för det fungerar.

2018-03-12 @ 06:48:52
Postat av: Patrik

Precis det du beskriver som är så sorgligt träffade så himla säkert på situationen jag känner att jag är i. Inte riktigt där men skrämmande beskrivande av hur det kan bli. Ibland är man för olika hur gärna man än vill att det ska fungera och hur mycket man älskar. Man kväver sig själv långsamt.

2018-04-01 @ 11:16:53
Postat av: Patrik

Känner så igen känslan du skriver om. Är där själv känns det som eller mer lever i det. Man älskar någon men man känner att man är för olika och sakta kväver sig själv.

2018-04-01 @ 11:37:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback