Igår tankade jag energi genom en mysig lunch med min vän Emma.

Vi delar många tankar kring vår livssituation och är bra på att peppa varandra till att se saker ur en annan vinkel än den som är lätt att fastna i.

Den som gör att man slår på sig fastän man gör allt och lite till.

Tänkatt det kan vara så förbannat svårt att se allt bra man gör och bara säga att det du gör är good enough och mer, istället för att tänka "hur kan jag göra ännu bättre".

 

Sedan tog jag en promenad kring Fontin.

Grått höstväder och det började mörkna, men luften var klar och fylld av syre.

Tid att tänka lite.

Tog en mindre gångväg bort från den runt sjön och hamnade på en kyrkogård.

Så vackert nu när alla gravar gjorts iordning för allhelgona.

Tänkte på min mamma.

Igår var det exakt två månader sedan hon somnade in.

Känns fortfarande helt surrelaistiskt - ogreppbart.

Speciell när man ser foton från bara ett halvår tidigare då hon var frisk och vid god hälsa.

 

Tänker just nu ganska ofta på hur snabbt det kan gå.

Hur viktigt det är att lägga energi på rätt saker.

Livet är för kort för att låta negativitet ta för stor plats.

Så enkelt i teorin, men just nu så oändligt svårt i praktiken.

Känner mig trasig och svag som människa.

Och är inte redo att gå upp i tid igen redan i december, den månad som är absolut stressigast på jobbet.

Pratade ed vår HR chef i veckan och han tyckte också att det kanske var rimligare at testa att gå upp i tid först i januari eller februari när vi har mer normal arbetsbelastning.

Det kändes skönt att han såg det på det sättet, det gör att jag kan slappna av lite också.

Att inte kunna fungera fullt ut på min arbetsplats innebär en enorm personlig stress då det är så oerhört viktigt för mig.

Men å andra sidan; vad har de för nytta av mig om jag kraschar totalt.

Och ännu viktigare; hur mår mina barn om jag kraschar totalt?

 

Små steg för att bli hel igen.

Och för att resten av livet prioritera min hälsa och mitt välbefinnande som nummer ett.