Just nu lever jag i nån sorts vakuum.

Killen pluggar som besatt för att klara det sista av sina studier.

Och vi har endast konakt i form av ett par sms/dag.

Mitt liv fortsätter som vanligt och beroende på hur länge denna situationen håller i sig, så vet jag inte vart jag skall börja berätta om vad som hänt, eller om jag helt enkelt bara skall se det som att det får vara en lucka på ett par veckor.

 

Sorgen kommer över mig oftare och oftare.

Efter mamma och allt annat som varit. Men mest mamma.

Börjar undra om jag är deprimerad, för inget känns riktigt kul och energin är helt borta.

Just nu dessutom pms, gör inte saken bättre.

Men jag försöker hålla humöret uppe och lägga mig i tid på kvällarna.

Läste att det var viktigt att upprättahålla rutiner.

Rutinerna är det inget fel på, men allt tar liksom emot att börja påbörja.

 

Har lagt extra tid på store sonen under föregående vecka.

Och försöker nu styra upp inför hans sjuårskalas direkt efter nyår.

Första lokalen var redan uppbokad, så nu hoppas jag på andra alternativet som ligger nära där vi bor.

Julen i år är inget jag ser fram emot så jättemycket.

Speciellt inte nu när allt står på spel beroende på hur det går med A's uppsats och tenta.

Planen var att han skulle vara här hela jul och nyår.

Men nu kanske han blir tvungen att jobba hemma i Umeå i värsta fall.

Då blir det pappa och jag på julafton och pappa, jag och barnen på juldagen.

 

Ok, skall se det positivt.

Han löser det nog.

Och jag får bita ihop och kämpa på själv så länge.

Har lånat ett pussel av en lagkompis ikväll, tänker att det kan hjälpa mig att fokusera på lugn och ro.

Men det jag tycker är absolut jobbigast är att ha noll kontroll över situationen och att vara ute på sidlinjen utan att veta hur länge jag måste vara där.