För två veckor sedan såg jag min mamma i livet sista gången.

Vi hade samlats i hennes rum på hospicet jag, barnen och pappa för att fika och vara med henne.
Mamma var dålig, hade kräkts flera gånger och fått nån medicin för att motverka uppkastningarna.

Hon låg i sin säng och hade börjat få ont.

Ont i ryggen för att underlaget under henne kändes knöligt.

Både jag, pappa och personalen slätade till och fixade, men smärtan i ryggen kvarstod och hon fick smärtlindring.

När man tappar mycket i vikt finns det till slut inte så mycket mellan huden och benen, så det gör ont.

Barnen fick varsin leksak att ta med sig hem och en glass av en gullig sköterska.

Jag fick ok på att ställa in mat i frysen då planen var att jag skulle flytta in i mammas rum några nätter med start kvällen efter.

När det var dags att åka hem för kvällen kramade barnen om mormor ordentligt.
Jag trodde jag glömt de överblivna kakorna och gick tillbaks in i rummet, men då det var tomt på bordet insåg jag att pappa packat ihop och sa bara ett kort "hej då" till mamma igen innan jag gick.

Å som jag ångrar nu att jag inte tog de där fem stegen fram till hennes säng och gav henne en puss och kram till.
Det där var mitt sista ögonblick med mamma.

 

Tidigt på morgonen på söndagen såg jag att jag hade missat samtal från pappa.

Ringde upp och han sa att mamma är dålig du måste komma hit. 

- Skall jag åka nu?

- Ja.

Panik, stress, rädsla och ändå försöka hålla lugnet hyfsat inför barnen.
Försökte få tag i deras pappa på telefon, men kom direkt till svararen.

Överlade med mig själv i huvudet om jag skulle ta med barnen först, men tänkte att sitta med på vak är nog ingen bra grej, så jag stoppade dem i bilen och ringde på hemma hos pappa.

Vägen till hospice gick långsamt i ösregnet.
Svängde av vid Eriksbergs köpcentrum för att köpa med ngt att äta då jag inte visste hur lång tid vi skulle bli sittande och jag inte hunnit äta frukost.

Väl framme på hospice öppnde en av sköterskorna jag träffat dagen innan dörren.

Hon tog mig i armen och sa att jag är ledsen, men din mamma gick bort för tjugo minuter sedan.
Din pappa är i hennes rum och du kan gå in.
Vetskapen om att pappa funnits där de sista minutrarna gjorde det lättare att bära det faktum att jag kom försent.
Vi satt där på varsin sida om sängen ett tag.
Sedan lämnade vi rummet för att sköterskorna skulle kunna göra iordning henne lite för ett avsked.

 

Det är lite dimmigt efter det.
Vi satt i dagrummet, jag försökte äta lite av det jag köpt med och pappa började ringa de första samtalen för att berätta att mamma gått bort.
Känslan av overklighet, att se sig själv som i en film.
Det var ju inte såhär det skulle bli?
Jag hade ju precis fixat alla papper för att kunna ta ut närståendepenning och vara mer med mamma den sista tiden. Tid kan ta slut väldigt snabbt. Så ta vara på tiden!
Efter ett tag sa de till oss att vi kunde gå in till henne igen.

De hade klätt henne i de kläder pappa tagit med och gjort henne fin. På nattygsbordet bredvid sängen fanns ett tänt ljus.
Hon låg där och såg ut som att hon sov, ända tills jag rörde vid henne. En död människa kallnar snabbt.
Vi plockade ihop de saker pappa bara tre dagar tidigare tagit med hemifrån till hospice igen.

Sedan tog jag ett sista farväl, gav henne en puss på kinden och sedan lämnade vi rummet.

Körde hemåt.
Åkte till barnen för att berätta att mormor somnat in för gott.
Store sonen förstod och hade lite frågor, yngste sonen ville helst inte lyssna utan frågade om andra saker för att slippa höra.
Sedan gav jag dem en stor kram och gick hem.
Sedan var det dags att gå och rösta. Hade sparat det till valdagen för att jag ville göra det till en viktig grej att visa barnen.
Nu ångrade jag mig bittert att jag inte förtidsröstat. Kände mig som en urvriden trasa, sliten, rödgråten och så fruktansvärt, fruktansvärt trött.