Ett år har gått sedan mamma somnade in den där valsöndagsmorgonen.

Ett år av sorg och saknad.

Ett år att försöka förstå livet och vad som är viktigt.

Reflektioner, tankar och känslor som skall sorteras.

Ett halvårs time-out i form av deltidssjukskrivning hjälpte mig att bromsa fallet.

Terapi hjälper mig nu vidare framåt.

Att hitta min väg i livet, att hitta mig, att hitta min självkänsla igen.

 

Sista födelsedagen för barnen som mamma var med och firade var när R fyllde fyra år.
Hon hade då börjat få kraftiga smärtor i buken som ingen hittade orsaken till.

Minns att vi stod i mitt sovrum och pratade medan kalaset fortsatte i köket och att hon brast i gråt och talade om hur rädd hon var.
Rädd för att cancern skulle vara tillbaks, rädd för att inte få se barnen växa upp och fira fler födelsedagar och närvara på skolavslutningar.

 

Hon hade all rätt att vara rädd.

Och hon hade rätt.

Den sista födelsedagen hon fick fira var min 40-årsdag då jag och A besökte henne på sjukhuset.
Knappt två veckor senare, nio dagar innan sin egen födelsedag, tog hon sitt sista andetag.

 

Jag berövades min mamma, barnen sin mormor och min pappa sin livskamrat alldeles för tidigt.

Jag vill tro att du finns omkring oss mamma och ser barnen växa upp och bli fantastiska människor med mycket medkänsla och livsglädje.
Att du ser hur jag kämpar för att få ihop allt och försöka bli mitt bästa jag.

Jag hoppas att du är stolt över oss och vet att du är saknad.

 

- sa O och satte handen över hjärtat.

 

 

På Legoland och firade 70-årsdagen.

 

Det årliga teaterbesöket ihop med barnbarnen.

 

Julafton.

 

Sista fotot hemma med mamma och barnen, juni 2018.