En bok om Kiruna.

Om vänskap.

Om kärlek.

Om känslor.

Om rädsla.

Om panikångest.

 

Maja, tonåring i Kiruna väntar på att familjen måste flytta från sitt hem för att gruvan skall kunna fortsätta breda ut sig. Gruvan som är Kirunas hjärta och huvudsakliga försörjning.

Gruvan som trängt undan samersläkter från sina marker och nu är det det "vanliga" folkets tur att smaka samma medicin.

Förutom vemodet att behöva flytta och få se halva sin stad jämnas med marken ocg byggas upp till något helt annat brottas Maja med separationen av sin bästa kompis, kärleken till killen i parallellklassen, rädslan över att hela staden skall rasa in varje natt när de spränger i gruvan.

En rädsla som får henne att ställa klockan på tio över ett varje natt och ha en nödväska packad åt hela familjen under sin säng så att hon skall kunna rädda dem när staden kollapsar.

För i hennes verklighet är det ett När och inte ett Om staden kollapsar.

 

För att bearbeta sina rädslor skapar hon filmsekvenser med sin mobiltelefon som hon ger sin bästis rättigheterna till om utifall att hon dör.

 

En riktigt bra bok som fångade mig helt.
Beskrivningarna av de där minutrarna av oövervinnerlig rädsla, vitnande knogar på händer som kramar täcket, kallsvett över ryggen och det där trycket som gör att du kanppt kan andas.

Men det är BARA tankar.

Och så det hoppfulla i att det går att övervinna de där tankarna, det går att se en framtid även i förändring. 

Allt kan komma att bli bra, trots att inget är som förut.