Året startade i alla fall på Svalbard.

Dit jag rest med min kärlek för att fira nyår.

Och på nyårsnatten blev det ett stort pådrag då isbjörn återigen siktats i Longyearbyn och till sist sköts då man inte kunde garantera bybornas säkerthet längre efter tre besök i byn på kort tid.
Sorgligt, men gav också möjlighet för en långpromenad på solokvist på nyårsdagens eftermiddag för att lätta på ångesten och rensa tankarna.

Kom till sist ner till hamnen och stod där i mörkret och såg ut över det svarta arktiska havet och tänkte, vad skönt det hade varit att ta ett kliv ut och bara försvinna.
Ingen konkret tanke på att avsluta mitt liv, mer som att jag behöver bara få vila, få lugn och ro, jag orkar inte mer, jag vill bara försvinna bort från allt ett tag.

Tog mig samman och gick tillbaks till hotellet istället.

I januari firades store sonen som fyllde åtta år.
Jag gav mig själv en utmaning för att träna min trötta hjärna - att läsa minst 12 böcker under året.

Blev sjukskriven på 50%.

 

I februari fick jag medicinen justerad och började må bättre.

En hel del nedstämdhet försvann tack och lov.

 

Mars. Corona. Allt började förändras. När A lämnade min lägenhet i mitten av mars visste vi inte att det skulle ta tre månader innan vi kunde ses nästa gång p.g.a. pandemin.
Jag blev sista mars permitterad från jobbet och skulle framöver bara jobba 40%.
Det positiva med det var att jag kunde avsluta min sjukskrivning, men ändå få tid för återhämtning och mindre stress på barnveckor.

April bjöd på utmaningar i form av den sociala distansieringen. Jobbade hemifrån för att slippa åka kollektivt och träffade knappt någon alls. Blev ett par lunchpromenader och utomhusluncher ihop med fotbllskompisarna och vädret var ju fint så man kunde vara ute mycket.

Tidiga hämtningar hela våren av barnen med matsäck i ryggan och lekplatshopping på väg hem från fritids. Skönt att få lite mer kvalitetstid tillsammans med dem.

 

Maj var bara ganska lugnt och mycket promenader utomhus. Försökte mig på att springa lite stigar i skogen också i samband med Hitta Ut-appen, men hälsporren gjorde för ont.
Varsel kom från jobbet. Bolagets överlevnad var äventyrat p.g.a. Coronakrisen.

I juni fick jag äntligen träffa A igen. Helt galet vad man kan sakna en människa man tycker om.

Det var många svåra perioder för mig under de tre månaderna.
Jag köpte mig en SUP (Stand up paddleboard) för att göra det jag gillar mest, att vara i/på vattnet.
Blev en premiärtur i Hultasjön där jag lyckades somna när jag låg och solade på brädan och vaknade av att jag krockade in i en brygga i lilla viken där det ligger bostadshus. (Ingen bjöd på kaffe som i reklamen).
Sedan fick kusinen med mig ut på en mysig frukostpicnic på en liten kobbe utanför Torslanda.

Uppsagd fr.o.m. sista juni. Jobb året ut. Paniiiik. Hur skall det gå.
Började söka jobb och fundera på ev utbildning om det skulle bli svårt att hitta nytt jobb i krisen.
Juli innebar semester med barnen. Tillsammans med en vän och hennes son hade vi bokat tre nätter uppe i Idre på Storbo Adventure Camp.
Det var supermysigt och barnen klarade den långa bilresan skitbra.
Vi paddlade kanot och fastnade i en fors och fick släpa kanot genom terrängen en bra bit, vi fick åka ut på fisketur med värden och O fick en aborre på kroken.
Vi badade i Fulufjället på vägen hem och bodde en natt i Kristinehamn för att dela upp de långa milen hemåt.
Vi hälsade på släktingar utanför Kumla som har djur och pool.
Jag gjorde också två kortare trippar till Upplands Väsby där A var stationerad för tillfället.
Blev en hel del turistande på egen hand i närområdet då han jobbade.
Hittade också paddelkompisar via en grupp på Facebook så vi hade en fin förmiddag på sjön Norrviken.

Men det tär på en relation när man knappt ses och vi gjorde en paus, eller A gjorde paus och jag var helt förkrossad.
Stannade till på vägen hem hos en god vän i Kungshamn där de skaffat en lägenhet för att få lite livsvisdom av henne.

Den coolaste upplevelsen för mig ensam i juli var ändå paddling på SUP:en ut till Hindens rev en mulen kväll i juli.
Ringde pappa när jag satt längst ut och det började mörkna. Sedan bäddade jag åt mig i baksätet på bilen på parkeringen vid Svalnäs badplats och levde surfbum-liv en natt.
               

Augusti bjöd på två övernattningar ute på Franholmen. Första gången drog jag helt ensam för att få lite lugn och ro med mina tankar och känslor.
Packade sovsäck, liggunderlag, kylväska med lite mat och en ryggsäck med kläder och vatten på min SUP och paddlade ut.
Upplevde en vacker solnedgång och sedan en magisk fullmåne som speglade sig i vattnet vid klippavsatsen där jag sov.

Andra vändan fick jag med min kusinen.
A och jag bestämde oss för att kämpa vidare och han kom ner fem dagar i augusti för att bland annat fira min födelsedag. Den spenderades hos Strandflickorna i Lysekil med god mat och en nattpromenad ner till badviken där vi såg vintergatan på himlen.
Vi hann också med en campingnatt ute i Marks kommun ihop med Emma, Håkan och deras kids. Succé tyckte barnen.
  

 

I september firade vi A's födelsedag, femtio med spa och god mat på Säröhus.

En vacker solig dag med ljumma vindar och en långpromenad i Särö västerskog med lite meditation vid havet.
Lyckades också knipa en plats till högskoleprovet, så månaden innebar hårdplugg i matematik.

Så tacksam för hjälp från vänner; Toumo för att du skickade mig boken och min kusin för förklaringar till de logiska problemlösningar jag tycker är svåra.

I oktober skickade jag in ansökningar till universitet, både helt program och enstaka kurser.
Sedan skrev jag högskoleprovet och det kändes helt ok.

Vi fick också glada nyheter på jobbet. Företaget skulle få nya ägare, vår VD + ett par personer till hade gått ihop och köpt bolaget.
Med det fanns det en chans att nu få behålla en tjänst inom bolaget i alla fall.

November och sluttampen på en nästan 1½ lång stöttning av soc.
Så mycket jag lärt mig och stöttning jag fått. Jag är tacksam, men också lite kritisk till vissa delar inom perioden. Men det känns som allt landat på en SÅ mycket bättre plats än där det startade.
Men förändringen fortsätter och jag lägger mycket kraft och energi på att hålla den positiva trenden.

Resultatet på HSP kom i december, det var mitt bästa hittills! Kände mig stolt.

Sedan blev jag antagen både till program och ett par kurser.

Eftersom jag fick en ny tjänst på jobbet ville min arbetsgivare skjuta på min begäran om tjänstledigt för studier till hösted, då de ville att den nya organisationen skuölle få sätta sig.
Så jag tackade jag till en distanskurs på kvartsfart i Supply chain management.
Så fr.o.m. 1/1-2021 är jag anställd på 80%, arbetslös på 20% och student på 25%.

Det skall bli kul att både få göra nya grejer på jobbet och plugga lite för att se om det känns som att det kan vara något till hösten på heltid.
A och jag kom fram till att vi inte verkar mötas och bara skadar varandra, men två evckor senare var vi kanske inte helt klara ändå. Det hänger fortfarande i luften...

Nu är det bara någon dag kvar av detta året.

Det känns otroligt skönt.

Även om det har på många sätt varit ett mycket fint år så har det präglats av en otrolig ensamhetskänsla, en känsla av att inte räcka till åt alla, och känslan av att inte vara saknad eller efterlängtad.
Min självkänsla har aldrig varit såhär dålig och det gör att man blir mer självupptagen kanske.
Året avslutas också med ett definitivt avslut av relationen mellan mig och A.
Rationellt är det det enda rätta, men känslomässigt är det skitjobbigt att än en gång få förhopppningarna krossade och känslan av tillhörighet slagen i spillror.

Jag vet att jag i alla fall lärt mig mycket om mig själv.

Och utmaningen att träna min hjärna löste jag både med böckerna jag skulle läsa och att jag faktiskt pluggade matte och lyckades lika bra som jag hade hoppats.

Kapaciteten finns ju där, jag måste bara börja våga lite på den.

 

Jag vill gå in i nya året med övertygelsen om att jag är stark, modig, 

glad och kan hantera mina negativa tankar.
Att jag förtjänar lugn, trygghet och kärlek i mitt liv.

Nyårslöfte:
Tro inte på allt jag tänker - jag kan ha fel.