Igår var en sån där dag när jag kände mig helt oönskad.

För yngste sonen var det stor saknad av pappa ända sedan han kom i söndags kväll.

Och han har velat ringa och säga godnatt, vilket han självklart också får göra.

Men igår släppte det inte och han var på väg att springa ur sängen för att gå till pappa.

Då har han ändå fått sova två veckor intill ig då hans närhetsbehov har varit extremt stort just nu + att han drömt mycket mardrömmar.

Men helt plötsligt dög inte mamman alls och det tog lång stund och mycket tålamod innan han till sista somnade trygg ihopkurad i mina armar.

När jag sedan messade pojkvännen för att fråga om jag kunde slå honom en signal efter nattning av store sonen fick jag till svar att han behövde sova då han blivit inbokad på extra pass och skulle köra dubbelt + sex timmars resväg tillbaks från sitt hem i norrland först.

Självklart förstod jag att hans sömn var viktig, men känslan blev ändå att ingen riktigt ville ha mig och jag hade SÅ behövt prata en liten stund just för att jag kände mig så sjukt obehövd och oönskad.

 

Så tacksam att jag i alla fall firar julafton tillsammans med min vän i området ovanför mig.

Tapas, glass och bubbel och efter maten mysbrallor på.

Vad kan vara mer relaxed än så?

Och så håller jag tummarna för att vi kan fira jul på juldagen med pappa, eller åtminstone innan veckan är slut då vi väntar svar på ett coronatest på yngste sonen.

 

Well.... nu har jag två nyklippta oh nybadade pojkar som skall krypa upp i tv-soffan tillsammans med mig för lite julfika, popcorn och film såhär kvällen före dopparedagen.

 

GOD JUL till er alla!