Idag fick jag ett mail från en god vän.

Frågan som ställdes var om det var rimligt att andra familjemedlemmar hjälpte barnen att fixa presenter till högtidsdagar då man skilt sig och det inte naturligt finns en annan förälder närvarande att göra det.

I min värld är det självklart att den andra föräldern hjälper till att påmina barnen vid de tillfällen, så att de kan gratta sin andra förälder oavsett om man lever tillsammans eller åtskilda.
Inte nödvändigtvis att de måste köpa något åt barnen att ge bort, men att hjälpa dem ringa ett samtal på rätt dag eller liknande.

Och när de uppnått en viss ålder får de ta mer ansvar för att fixa något själva, men kanske ändå behöver en liten påminnelse typ "idag fyller pappa år - ring och gratulera honom så blir han jätteglad".

För mig handlar det mycket om att fostra människor som ser andra människor och inte bara är sig själv nog. Att man uppmärksammar familj och vänner vid speciella tillfällen och får detsamma tillbaks.

Som frånskild mamma är både mors dag och min födelsedag numera mest förknippad med en viss ångest. Kommer mina barn höra av sig? Kommer jag få en hälsning på min dag även om det inte är "min" vecka med barnen?

Och om det inte blir så - så är det inte för att barnen vill mig illa, utan de har helt enkelt inte fått hjälp.
Och hur uttrycker man sin besvikelse då utan att skuldbelägga dem?
Svaret är att man bara lite lättsamt säger att "häromdagen var det mammas födelsedag, nästa år blir jag glad om ni ringer eller skickar ett grattis-sms, vi kan lägga in i kalendern på telefonen".

Hur tänker ni kring detta?