Tacksamhet
Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.
Tacksamhet för
Mina friska och underbara barn.
Min familj.
Mina vänner som tar mig för den jag är.
Kärleken.
Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.
Sommar.
Sinuskurva
När livet svänger som den värsta sinuskurvan är det skönt att ha hittat en fast punkt.
Trygg i sig själv och klok.
Och om ett dygn vet jag hur det känns att ha honom nära.
Att inte mötas
Vad händer när man är helt olika.
I intressen och i behov för att må bra i en tvåsamhet?
I vårt fall blev det en negativ spiral.
Förväntningar byttes mot besvikelse och ilskan.
Det eldade på en känsla av otillräcklighet och ännu mer distans.
Det som återstår är förhoppningsvis en vänskap, om än svår just nu, så hållbar framåt.
En enorm mental trötthet och sorg.
En rädsla över att aldrig kunna känna den där kärleken igen där man mår riktigt bra i vardagen.
Ensamheten när kvällarna inte längre fylls av vuxenprat och närhet.
En känsla av hopplöshet, tomhet och ensamhet.
Snälla vårsol, kom och värm mig!
Vara snäll mot mig själv och be om hjälp
Så sa stresshanteringscoachen.
Fick tips på en app och ett par böcker att läsa.
Att vara lite mer snäll mot mig själv, att ge mig råden och stöttningen jag skulle ge min bästa vän och att be om hjälp, tex med en timmes barnvakt för att komma iväg och träna eftersom det får mig att må bättre.
Och sedan rådet att prata med vårdcentralen igen om att få gå och prata med någon professionellt om den ångest jag bär på efter många år av omvälvande händelser i livet.
Höstens omorganisation på jobbet där utgången blev en delad tjänst för mig var nog det som startade den sista tidens extrema negativa utveckling av mitt hälsotillstånd.
Att spendera åtta timmar varje dag på en plats där man inte längre känner sig sedd och konstant känner att man inte riktigt kan fokusera och göra ett bra jobb för att allt är hattigt och ostrukturerat tär på självförtroendet och humöret.
Lägg till en kraschlandad löneförhandling i ett försök att skapa en lite roligare vardag för mig och barnen så har ni en person som inte trivs så bra med livet just nu och inte längre finner glädje i så mycket alls.
Så jag kontaktade själv vården i ett proaktivt syfte för att må bättre och att förhindra utmattningssyndrom.
Vill vara en stark och glad människa och mamma.
Jag har inga onåbara mål med livet. Drömmer inte om jetsetliv med champagne i privata flygplan på väg till något exotiskt ställe.
Det enda jag önskar är att ha lite mer kapital att röra mig med än att bara överleva månaden så att jag och barnen kan unna oss att göra lite fler roliga saker,ett jobb där jag trivs känner mig sedd och kan utvecklas framåt och att människor i min närhet
var bättre på att kommunicera.
Är det för stora drömmar, eller är det så det redan borde vara?
Förväntningar vs besvikelser
Bästa sättet att slippa besvikelser är att hålla nere förväntningarna.
Men är det på det viset man bygger upp något bra och hållbart?
2018 kommer nog att bli ett händelserikt år ur många aspekter.
Gräv där du står.
Knäoperation
Igår var det äntligen dags för första operation. Domen efter mitt besök hos ortopedispecialist var att korsbandet var av och beslutet togs att göra två operationer; en för att rensa bort skräp som låg ivägen för full sträckning vilket gör att jag haltar när jag går och en större för att fixa korsbandet vid senare tillfälle.
Kom in på sjukan nio på morgon.
Operation strax efter halv ett. Blev sövd för första ggn, lite nervös för just det.
Vaknade på uppvak med ett fint bandage runt knät och goda nyheter; korsband bara delvis av och eventuellt behöver vi inte göra operation nummer två.
Och att jag nu har de bästa förutsättningar för en lyckad rehab.
Det var en STOR sten som föll från axlarna.
Utskriven vid halv fyra och kände mig mer rörlig redan då än när jag gick till sjukhuset på morgonen.
Men kommer ta det lugnt denna v och inte gå mer än nödvändigt och göra mina övningar ordentligt.
Lördag lunch har jag första tid hos sjukgymnasten igen efter op.
All oro och ångest jag burit på om hur jag skall lösa allt med barn och jobb och det dagliga livet efter den stora operationen är nu borta.
Vilken lättnad!!
Vänskap
Sann vänskap är när man helt plötsligt omfamnas av vännen som sett de tunga stegen från pendeltåget till bilen.
Den tomma blicken som inte ens uppfattat att vännen fanns där framför.
En lång varm kram där det är ok att släppa ut gråten som man hållt uppdämd inombords.
Tack <3
When life hands you lemons...
Ett år.
Så länge har jag stått på egna ben.
Ganska kort tid, men känns som en evighet.
Det känns bra och det funkar bra.
Oftast god kommunikation och barnen känns trygga och glada trots omställningen.
När det kommer till kärlek har jag inte bråttom och ett ev samboskap känns väldigt långt bort.
Det är här, i vårt fina hem vi byggt, som vi kommer bo i många år framöver.
Men det är tufft att vara ensam vuxen med två barn.
Ekonomin är tight. Blir det vab försöker jag bara ta halvdagar och jobba kvällarna när barnen sover för att inte förlora för mycket.
När någon kräks en hel natt och man inte sovit något djälv är det ändå jag som måste finnas där för mina barn hela dagen efter.
Armarna räcker inte till för att både laga middagen och hjälpa till att bygga lego samtidigt.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig helt enkelt även om jag vet att jag gör mitt bästa.
I söndags under fotbollsmatch landade jag fel efter ett hopp och något small i knät.
Sedan var det slutspelat. Domen från sjukgymnasten lyder; uttänjt yttre ledband och främre korsband, ev korsband av.
Rehabövningar och kryckor. Återbesök i mitten av juni för ny bedömning.
Har haft problem m återkommande förkylningar från oktober, träning har blivit lidande och jag har lagt på mig några kilon.
Totalen gör att jag inte mår så bra.
Och nu, när näsan nådde vattenytan och jag var på g igen, kom denna smällen.
Vissa dagar vill man bara krypa in under täcket, inta fosterställning och grina.
Men på det sättet kommer man ju inte framåt i livet så det är bara att bita ihop.
Semesterns roadtrip jag såg så sjukt mycket fram emot får skjutas på till nästa år då inga av vännerna hade semester samtidigt.
Så just nu känns det som att livet motarbetar mig lite.
Men bara lite...
Ibland...
Trots att jag har en fantastisk familj och vänner känner jag mig ensam.
Oftast på kvällarna.
Eller när det hänt något som gjort mig upprörd och det inte finns ngn prata av sig med.
Att läsa människor
Gick ur 2016 med en positiv känsla.
En känsla av hopp, samhörighet och att ha hittat något bra.
Tydligen var jag crappy på att läsa av.
Krasch rakt ner igen.
Vilsenhet och ledsamhet.
Krasch rakt ner igen.
Vilsenhet och ledsamhet.
Men en vilja att ta mig framåt igen.
Hoppet kvarstår, det blir min tur någon gång igen såklart.
Hoppet kvarstår, det blir min tur någon gång igen såklart.
Tills dess - andas.
Nyårsafton
Nyår i år blev den bästa på länge.
Mina förväntningar var lågt ställda från start då midsommar slutade med sängen redan 22 efter att barnen somnat och sociala media var dött.
Men nyår firades med min vän och hennes två barn som är goa kompisar till mina barn.
Vi valde att hålla maten enkel, god och barnvänlig - tacos och så glass till efterrätt.
Mammorna fick ett glas rött och barnen bubbeldricka som pappa P skickat med oss när vi var förbi huset och önskade gott nytt år.
Senare på kvällen gick vi ner till en annan vän som hade fest i huset nedanför tillsammans med fler kompisar till oss och barnen.
Det var high life när vi kom och ökade barnaskaran med 100%.
Barnen lekte och var jätteglada och vi vuxna dansade till gammal disco.
Vid elva började de små ge upp och vi gick hemåt i regnet.
Så mysigt att gå med barnen hand i hand i mörkret.
Rasmus somnade direkt när vi kom hem.
Men mammorna och våra två äldsta skålade tillsammans in det nya året med bubbel jag fått av en människa som betyder allt mer för mig.
Så vi satt i ett mörkt kök och tittade på alla vackra fyrverkerier med våra älskade barn.
Det var stort.
God fortsättning allihop!
Reflektioner inför årets slut
2016 går för mig personligen till historien som mitt livs värsta skitår.
Det började i januari med att mamma fick beskedet att hon hade den där jävla sjukdomen som tar så många liv.
Så många veckor av undersökningar och väntan innan man fick beskedet, sedan mer undersökningar och väntan på operation.
Efter det fler undersökningar och ytterligare en operation.
Så många veckor av undersökningar och väntan innan man fick beskedet, sedan mer undersökningar och väntan på operation.
Efter det fler undersökningar och ytterligare en operation.
Parallellt med detta insåg jag att jag måste lämna mitt äktenskap för att finna mig själv och lyckan igen.
När man går omkring och längtar bort, är sur och en allmänt dålig människa är saker sällan som de skall.
Men det är ett stort steg att lämna någon man levt med i 12 år och dessutom splittra en familj.
Ångesten var total, men beslutet var rätt.
Morsan vann över skitsjukdomen.
Jag landade i en lägenhet i andra hand, möblerad, i Nödinge.
Limbo, men en räddning för att få allt att fungera utan att bli osams på köpet.
En sommar som ett töcken.
Så mycket roligt och så jobbigt på samma gång.
Så olik mig själv.
Från prestationsinriktat kontrollfreak till nästan totalt icke-fungerande. Schizofrent.
Så mycket roligt och så jobbigt på samma gång.
Så olik mig själv.
Från prestationsinriktat kontrollfreak till nästan totalt icke-fungerande. Schizofrent.
Nu snart ett eget hem, en nystart.
För mig och mina älskade barn. Förhoppningsvis gör det mig till en lugnare och stabilare person igen.
En bättre mamma och människa.
Och jag går ur 2016 men en växande positiv känsla i kroppen.
Och jag går ur 2016 men en växande positiv känsla i kroppen.
En känsla av att det finns kärlek där ute om man bara vågar.
TACK till min familj som backar mig, mina vänner som finns där och mina kollegor för tålamodet.
Gott slut!
Ett oväntat möte
igår på språkcafet var det fullt med folk, folk som inte varit där tidigare.
På en killes namnlapp stod det Trimor.
Jag hajade till och var tvungen att fråga.
Tog honom lätt på axeln och frågade om han var alban.
- jag är från Kosovo svarade han.
Jag hade en vän som hette samma som du!
Han svarade att såvitt han vet är han den ende i landet som bär namnet Trimor.
Jag förklarade att min vän dog för många år sedan, men att de även var ganska lika förutom färgerna.
Ett oväntat möte som rörde upp känslor i mig. För att citera Laleh; the good die young.
Bostad
Två dagar före min födelsedag fick jag beskedet att jag får hyra lägenheten ett halvår till.
Så nu är bostad fixat tills maj i alla fall, så skänt!
Däremot gick det inte så bra på förturslottningen på IKEA för bostadsrätter i Älvängen.
Mitt namn drogs inte.
Men det kommer väl fler objekt till salu där uppe hoppas jag, nu har jag ju lånelöfte fixat i alla fall.
Ett gott dygn
I onsdags efter att jag släppt av min lagkompis vid flyget åkte jag vidare till Bollebygd och en av mina bästa vänner.
Vi stack ut rätt omgående på en löprunda. Härligt att springa ute på landet.
Sedan duschade vi och piffade oss lite innan vi stack ner på byn och åt middag.
Då planer ändrades en aning från vad som var tänkt blev det även ett par glas vin för oss på restaurangen och henns man var snäll och kom och hämtade upp oss och bilen senare på kvällen.
Sedan lite mer vin och snack vid köksbordet till en underbar solnedgång över fälten.
Kvällen bjöd på både skratt och ett par tårar och en massa frågetecken och ännu mer skratt.
Så glad att jag har vänner som hon.
Som känner en innan och utan och tycker om en ändå utan att döma.
Kärlek till dig min vän!
Det var med glädje och viss frustration jag styrde hemåt igen efter lunch på torsdagen.
Oc
Livet
Det har varit en tuff start på semester.
En pojk med vattkoppor och en som åkte på en , tack och lov, lindrig släng av kräksjuka.
Ovanpå det ganska kasst väder så inte så stora möjligheter till utelek = griniga barn.
Och jag tror banne mig den store hamnat i nåt trotsskov, eller så testar han bara sin mor.
För vissa stunder på dagarna är ingen lek och de slåss som satan.
Eftersom jag hade semester och pappan jobbade så tyckte jag det var smartast om barnen var här hela veckan.
Enda undantaget var onsdag kväll då jag drog till Alingsås och kollade på Peter.
En MYCKET trevlig kväll och så guld värd för att ladda på batterierna med lite ny energi.
Helgen som gick var jag barnfri och lade mycket tid på träning och mig själv.
En trevlig middag på balkongen med vin på fredagskvällen var också guld värd.
På lördagen var jag hos P och åt middag tillsammans med mina föräldrar.
Sedan plockade jag hem mina gamla lackkläder och hade en rolig, nostalgisk stund hemma när jag provade allt.
På lördagen var jag hos P och åt middag tillsammans med mina föräldrar.
Sedan plockade jag hem mina gamla lackkläder och hade en rolig, nostalgisk stund hemma när jag provade allt.
Tänk att man gick ut så då, nu känns det som att klä ut sig, alla plagg utom en klänning.
På söndagen var en vän här och åt lunch och skvallrade.
På söndagen var en vän här och åt lunch och skvallrade.
Också guld värt!
Ibland är detta nya liv sjukt ensamt för en som är översocial.
Så glad att vi är datoriserade, så man har ändå sina vänner online, även om det inte är samma sak som att sitta öga mot öga eller bredvid varandra i soffan.
Imorgon skall jag köra en lagkamrat till flyget och sedan vidare till en av mina äldsta vänner.
Vi har känt varandra sedan första klass och jag vet att hon alltid finns där för mig.
Även om vi inte setts på flera år är det som igår när vi väl ses.
Har 2-3 sådan vänner och alla bor för långt bort, men jag älskar dem och de betyder allt för mig!
Efter semestrarna kommer allvaret.
De sex månadernas prövoseparation kommer bli permanent.
De sex månadernas prövoseparation kommer bli permanent.
Då är det dags att ta tag i saker som att värdera huset, prata med jurist om bodelning samt ansöka om äktenskapsskillnad.
Såklart mycket ambivalenta känslor kring detta. Det är ju vad jag vill och jag har ägnat senaste halvåret till att sörja det förlorade äktenskapet, men självklart känns det fortfarande jobbigt, även om det känns rätt.
Ibland kommer en dipp och då är jag extra tacksam för personer i min närhet som är där och fångar mig.
Såklart mycket ambivalenta känslor kring detta. Det är ju vad jag vill och jag har ägnat senaste halvåret till att sörja det förlorade äktenskapet, men självklart känns det fortfarande jobbigt, även om det känns rätt.
Ibland kommer en dipp och då är jag extra tacksam för personer i min närhet som är där och fångar mig.
TACK!
Semester
Äntligen semester!
Den startade gott.
Regn hela dagen igår, men på kvällen avtog det och solen visade sig lagom tills vi skulle spela hemmamatch.
Motståndet hade en genomsnittsålder ca 15-20 år lägre än oss.
De var betydligt kvickare och hade bra passningsspel.
Och även om vi tog oss i andra halvlek så var brakförlusten ett faktum.
Men det blev inte tvåsiffrigt och vi spräckte nollan i alla fall, alltid något.
Jag som sällan blir arg på planen fick faktiskt ett sådant utbrott på en tjej som knuffade mig så mycket att domaren kallade oss till sig och sa att nu spelar vi fotboll och inte massa annat trams.
Men liten seger ändå när det var vi som fick frisparken med oss, alltså var jag inte fel ute.
Efter matchen stack jag hem till en i laget och såg matchen mellan Wales och Belgien.
Var helt säker på att Belgien skulle vinna, så döm om min förvåning när Wales petade in mål efter mål.
En mycket trevlig kväll, med ett trevligt avslut.
Imorse kom barnen och vi befinner oss i karantän då O fått vattkoppor.
Så tur att det inte skall vara kanonväder de närmsta dagarna i alla fall.
Så lekdejter med folk som haft eller vill ha vattkoppor mottages tacksamt!
På onsdag har jag en day off i mammalivet - då blir det Petter i Alingsås ihop med kompisar.
Det skall bli jäkligt kul, har ju gillat honom länge, men aldrig sett live.
100 spänn dessutom är ju nästan gratis =)
Informationsmöte om HVB-hem i Skepplanda
Igår när jag med kort varsel blev utan barn på kvällen valde jag att gå på informationsmöte i Skepplanda angående Uppstart av HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar.
Vi var ett gäng volontärer som spenderat sista halvåret med killarna på Vallmon och Spinneriet som var där för att försöka sprida en lite mer positiv syn än vi misstänkte att majoritetan av besökarna på mötet skulle ha.
Lokalen blev såklart mer än fullsatt.
Redan från start anades två läger, men stämningen höll sig lugn hela mötet igenom.
Informationen vi fick från kommunens folk på plats samt Räddningsmissionen som är samarbetspartner och de som skall sköta driften av boendet var bra och tydlig.
* Lokalen ägs av privat fastighetsägare som endast äger vårdbyggnader, alltså kan fastigheten inte användas till vanligt bostadshus.
* Verksamheten skall vara ensamkommande ungdomar i ålder 14-18 år.
* Personalstyrkan skulle delas in i tre skift, 2 på förmiddagen, tre på eftermiddag/kväll + en föreståndare eller samordnare utöver detta dagtid och på natten två personal - en sovande och en vak.
* Personalstyrkan skulle delas in i tre skift, 2 på förmiddagen, tre på eftermiddag/kväll + en föreståndare eller samordnare utöver detta dagtid och på natten två personal - en sovande och en vak.
* Boendet kommer drivas av Räddningsmissionen som är en ideell organisation som inte gör vinst och de kommer kontrolleras enligt IVO.
* Ungdomarna kommer ha fasta tider då de skall vara hemma för kvällen 22 på vardagar och 23 fredag och lördag.
* Ungdomarna kommer ha fasta tider då de skall vara hemma för kvällen 22 på vardagar och 23 fredag och lördag.
Första frågan som kom är varför de kallas ensamma när de har familj.
Du måste skoja tänkte jag?
Familjen sitter oftast i något flyktingläger i Turkiet eller ännu längre bort, alltså är de ensamma här i Sverige.
Familjen sitter oftast i något flyktingläger i Turkiet eller ännu längre bort, alltså är de ensamma här i Sverige.
Sedan var det orosfrågor om man som kvinna nu skulle våga gå ut, gå hem från bussen eller gå ut med hunden.
Jag som svensk kvinna kan erkänna att ja, jag är lite orolig ibland när jag går förbi gäng med killar i äldre tonåren, för jag vet att de inte riktigt har spärrar om de börjar trigga varandra, men det gäller ALLA nationaliteter,
Sedan var det oro för barnen på förskolan och mellanstadieskolan som ligger intill det planerade boendet.
Jag som svensk kvinna kan erkänna att ja, jag är lite orolig ibland när jag går förbi gäng med killar i äldre tonåren, för jag vet att de inte riktigt har spärrar om de börjar trigga varandra, men det gäller ALLA nationaliteter,
Sedan var det oro för barnen på förskolan och mellanstadieskolan som ligger intill det planerade boendet.
Det jag sett när jag har haft barnen med till Spinneriet är att killarna som bor där riktigt lyser upp och alla vill skoja och busa med dem, vilket gör mina ungar blyga till en början.
Men man ser att de blir genuint glada, för att de antagligen saknar sina egna småsyskon osv.
En annan fråga var hur de kunde garantera att de verkligen var där de sagt att de skulle vara eller kom hem i tid...
Handen på hjärtat - alla ni som har tonårsbarn, kan ni till 100% garantera att ert barn inte missbrukar ert förtroende någon gång och gör er besviken genom att hitta på något mindre lämpligt?
Handen på hjärtat - alla ni som har tonårsbarn, kan ni till 100% garantera att ert barn inte missbrukar ert förtroende någon gång och gör er besviken genom att hitta på något mindre lämpligt?
Och alla ni som varit tonåringar själv, firade ni aldrig av en liten vit lögn som att oj, min klocka stannade när ni kom hem sent, eller kanske befann er på annan plats än ni sagt att ni skulle vara på en kväll?
Blev förvånad över att en del människor inte inser att detta är ungdomar vi pratar om.
Ungdomar precis som de som är uppvuxna i Skepplanda.
Med liknande funderingar om livet, hormoner, hopp och rädslor.
Men framförallt har dessa ungdomar under en längre tid saknat delar ur den basala behovspyramiden, så när de väl hamnar på sitt boende så kommer de uppskatta den trygghet som deras nya familj av övriga ungdomar och personal kommer vara för dem och de kommer nog välja att hålla sig på boendet så mycket som möjligt tills de är mer etablerade i språk och samhälle.
Och det sker ju inte över en natt direkt, speciellt inte om vi Alebor inte finns där för att underlätta integration och knyta kontakter.
Ikväll lade Alekuriren upp en artikel ifrån gårdagens möte på sin Facebooksida och trollen var inte sena att kommentera med riktigt grova kommentarer, vilket ledde till att Alekuriren tvingades plocka ner hela artikeln för att slippa sitta och moderera kommentarsfältet i flera dygn framåt.
De flesta av dessa människor vågar inte ha sig själv på sin profilbild.
De har oftast gått i "Livets hårda skola" vilket för mig är ett annat ord för jag sket i allt och nu är jag bitter för att mitt liv suger, men det är alla andras fel och inte mitt eget fel.
De har aldrig så mycket som spenderat en minut med någon av de ungdomar som redan finns i kommunen för att se om deras uppfattning om de, verkligen stämmer, för tänk om, ja tänk om, de faktiskt har fel och måste ändra uppfattning om än bara en smula?!
Jag avslutade med att bjuda in alla som ville till Mötesplats Spinneriet för att se Sveriges match på storbilds-TV inne på Pelarteatern och faktiskt få chansen att möta några av de ungdomar som bor där.
Inte en enda valde att komma... man knyter hellre näven i fickan och är rädd för något man inte mött.
Ledsen och arg, men också full av förhoppning eftersom vi som var positiva utgjorde i alla fall hälften av lokalens besökare.
Tack till er med hjärtat på rätt ställe som inte är rädda för att finnas där för att underlätta integrationen in i våt fina samhälle, att hjälpa till att förklara hur vi funkar, hur vårt samhälle funkar och vad vi har för sociala koder att rätta sig efter.
En man ställde frågan; hur kan jag som Skepplandabo hjälpa till?
Positiv
Känner mig mycket mer positiv just nu.
Luften känns lättare att andas och jag känner mig lugnare inombords.
En hel del på G på jobbet.
Lite nya uppgifter då jag gått upp i tid till heltid igen.
Fest med lagret kommande vecka, vi skall få åka ribbåt, sjukt peppad inför det.
Hade en mycket trevlig aw med fotbollstjejerna i torsdags med vin, jordgubbar och choklad på jobbets takterrass innan vi gick vidare till Tranquilo och åt middag.
Har rensat ut lite negativitet under veckan - tror jag.
Nu siktar jag framåt - uppåt!
Pappa P är på SRF och grillar som en tok.
Gott att se att han har roligt tillsammans med vänner, det hjälper till.
Barnen och jag har haft en go dag ute på Aeroseum tillsammans med Emma och H.
Barnens flyghelg med helikoptrar, flygplan, militrämotorcyklar, hoppborg och annat kul.
Synd bara att pollenchocken gör O så himla trött.
Han bröt ihop totalt för att han inte fick testa en flygsimulator som man var tvungen att köpa biljett till så till slut fick vi packa ihop och gå hem. Han slocknade på två minuter i bilen, så det var ju tröttheten som gjorde att han var så gnällig.
Men för övrigt toppendag.
Imorgon avslutar jag veckan med att lämna barnen till en, antagligen ganska sliten, pappa.
Sedan blir det match med vårt sjumannalag och kanske ett styrkepass på gymmet.
Och så skall jag bädda rent i min säng så att jag kan krypa ner nyduschad i rena lakan - bästa känslan!
Maxade dagar
Det är en konstig känsla det här med at ha barnen hos sig i tre dygn och sedan vara helt själv i tre dygn.
Förutom att jag självklart saknar barnen när de inte är här så är det otroligt skönt att bara ta ansvar för sig själv och inte ta hänsyn till någon eller något.
Vill jag träna tre timmar en kväll kan jag det, vill jag lägga mig halv nio gör jag det, vill jag trycka in fem aktivititer på en och samma dag så kan jag det - om jag själv känner att jag orkar.
Så nu har det varit tre totalmaxade perioder då jag inte haft barnen.
Göteborgsvarv, häng med fotbollsdamerna, middag på stan, träning, träning och lite mer träning osv.
Men jag känner att jag har mer energi och mer livslust igen och det känns skönt!
Denna helgen blir en helg i familjens tecken då vi gemensamt skall fira P's födelsedag två dagar i rad, spana in gamla bilar, motorcyklar och traktorer i Gräfsnäs och säga hej då till O's kompis som flyttar till Schweiz i två år.
Idag har jag dessutom hjälpt till att klippa häckarna hos P eftersom han hjälper mig hänga upp tavlor i lägenheten.
Tjänster och gentjänster.