Det började för ca en månad sedan då jag bet sönder en vällagad visdomstand i underkäken.

Fick en tid två veckor senare hos tandläkaren där de tog bort den gamla lagningen och fick borra lite till då det kommit in karies under fyllningen.
Då var de nästan inne vid pulpan till sist för att det blev så djupt.

Ny lagning sattes i och fick besked om att det kunde börja göra ont och i så fall var jag tvungen att komma in igen så de kunde lätta på trycket.

 

En vecka senare började det göra lite ont.

För var dag blev smärtan värre och jag ringde och bokade tid igen.

Sista två dygnen gick jag konstant på värktabletter och vaknade på natten av smärtan.

In och ta upp lagningen och sticka hål på pulpan för att låta tanden blöda ur.
Det visade sig att den var rejält inflammerad.
Sedan boka ny tid för konsultation om det var läge att dra tanden eller eventuellt kunna rotfylla den.

 

Idag var jag på plats för tredje gången och det kommer bli att vi tar bort tanden.

Ena roten var dock lite krökt i änden så min ordinarie tandläkare skall fundera på hur och vart vi gör det och ringa mig.

Antingen blir det en vanlig dragning på min vanliga klinik eller så får jag en tid för tandkirurgi.

Jag blir nöjd och glad bara jag slipper att ha ont.

Det tar energi att inte kunna sova och gå med smärta till och från under dagen.

Jag är inte särskilt bra på att ta hand om mig själv.

Att ge mig det jag behöver för att må bra.

För att jag oftast sätter andras behov före mina egna.

För att jag inte riktigt vet mina behov?

Eller att jag kanske ibland så gärna vill lösa situationen så jag helt enkelt åsidosätter vad JAG behöver.

 

Har läst ganska myckt om "boundaries" det senaste.

Att gränssätta på ett tydligt och kärleksfullt sätt.

Att inte alltid finnas där för alla andra.

Utan att kunna säga nej då energin inte finns.

Eller att kunna uttrycka egna behov utan att känna sig egoistisk.

 

 

...tecknen är tydliga på att stressen ökat.

Tappar hår, glömmer saker i större utsträckning igen, inflammationer som blommat upp igen och kroppen är mer infektionskänslig.

 

Mantra: ta det lugnt, det löser sig, framtiden kommer bli bra.
Det löser sig med jobb, ekonomi, barnen och kärleken.

Andas.

Var snäll mot mig själv. Sänk kraven.

 

Det är inte värt att krascha över något som ligger bortom min kontroll.

 

Alla regler man sätter upp för sig själv.

Som skapar förväntningar och besvikelser.

Som gör att man känner sig oälskad, värdelös, ej behövd sov.

 

Är de bra regler att ha? 
Svaret är väl såklart nej.
Så det är väl bara att börja identifiera alla de där reglerna man har som gör att man tänker i negativa banor.

De gånger människor i ens närhet förhåller sig till reglerna får det ju en att må bra, men alla andra gånger kastas man ner i oro, förtvilan, maktlöshet och självkritik.

 

Dags att kavla upp ärmarna och se fler punkter i mitt liv som jag kan förbättra på vägen för att bli det framtidens jag som jag vill vara.

 

Peace and love!

 

Efter en arbetsvecka på heltid inne på kontoret, något som inte hänt sedan mitten av mars då jag är permitterad på 60%, valde jag att ta ett dygn för mig själv ute till havs.

Åt en sen lunch med pappa som sedan följde mig ner till Fiskebäcks fiskehamn där jag pumpade upp min SUP och lastade den med sovsäck, liggunderlag, ryggsäck med kläder och en kylväska med mat och vatten.

 

Sedan paddlade jag genom Eskils kanal till Önnereds hamn och vidare ut till Franholmen som ligger strax utanför. Där satte jag camp för natten och träffade en trevlig familj som jag åt mat tillsammans med på klipporna i kvällssolen.

 

Fick se en fantastiskt vacker solnedgång över Stora Förö.

 

Sov ett tag i solen på förmiddagen istället vilket resulterade i en alldeles röd rygg.

 

Midsommar, barn och corona.
Vad skulle man planera in liksom?

Det var ju fint väder i alla fall så dagen startade med häng på balkongen.

Mätta och nöjda och socialt påfyllda cyklade vi hemåt framåt halv tio.

 

Efter att ha lämnat barnen till sin far åkte jag västerut till kusinen med familj och hängde - bokstavligen.

 

Vi startade på Krossholmen och körde norrut längs kustlinjen. 
Lite spännande att vara så näre Göteborgs hamninlopp på en liten bräda.
Till sist stannade vi på en liten kobbe och satte oss med vår frukost, toppenmorgon helt enkelt!

 

På en del orter i vårt avlånga land finns det något som heter Hitta ut.
Som modern orientering med app.
Man går helt enkelt ut i skog och mark och letar check points.

En del ligger i bostadsområden, en del i områden med motionsspår och några mer ute i terrängen.

 

Testade redan förra året med ett par checkpoints, men glömde av det sedan innan de släppte fler i etapp två.

Men igår åkte jag till grannbyn och körde alla checkpoints där.

Och i detta fantastiska väder kunde det ju inte bli annat än en god tur.

Lite lerig mark efter en regnig helg, men SÅ skönt att springa på stigarna. 
Jag har ju mest sprungit asfalt eller grusväg, men svikten på stig var ju oslagbar, dessutom grymt mycket syre i luften denna dagen.

 

 

Mitt ute på en öppen äng såg jag först ett rådjur hoppa förbi, sedan såg jag en betydligt mindre levande kompis i gräset.
Men jag föredrar ju dessa små sta djur framför älg eller en flock vildsvin...

Lite senare satt jag istället nästan fast i vildhallonsnår. Gav mig fina minnen i form av diverse små blodprickar över benen där taggarna gått igenom byxorna.

 

Havet är ett av mina absoluta favoritställen.

Men det kanske naturligt blir så när man är uppvuxen vid kusten.

Att bara sitta eller ligga på klipporna och se och lyssna på vågskvalpet och under sommaren höra måsarnas skrik, det är avkoppling för mig.

För några veckor sedan hade jag turen att få en strålande eftermiddag på ett par timmar vid havet ute i västra Göteborg där jag är uppvuxen.
Och med en glass i handen såg jag några modiga kvinnor som vinterbadade och vad bra sugen själv på att hoppa i.

 

Hinsholmens småbåtshamn

 

En glass vid Fiskebäcksbadet

 

 

 

Bilderna ovan är från Eskils kanal som binder ihop Fiskebäcks hamn med Önnereds hamn, en liten pärla på västkusten.

 

Just nu har jag extremt lite på agendan.

Tar långa promenader så ofta det går, och kortare de dagar det inte går att ta de långa.

Lägger mig hyfsat tidigt.

Pusslar, lyssnar på podd och bara är.

 

Det verkar fungera. Känner att jag börjar lugna mig inombords.

Stressen börjar avta och framförallt alla tankar lugnar sig.

Den nya medicinen gör att all nedstämdhet försvunnit och bara tröttheten finns kvar.

Jag känner mig som mitt glada jag igen, men trött.

 

Små steg framåt, men framåt.

Underbart!

Det har varit en mentalt påfrestande sommar med utredning inom familjen.

Där jag pendlat mellan att vara ömsom positiv till att känna det som om det bedrivits häxjakt på mig.
Allt det ihop med årsdagen av min mammas bortgång, höstens inträde och en rörigare situation på jobbet samt barnens ökade behov av min närhet har sugit ut mig totalt.

Söndagar där planen varit att dra ner och träna efter att ha lämnat över barnen har istället slutat i tårar med choklad i soffan framför TV:n.

Orken borta och saknaden efter barnen har vuxit sig allt större.

 

Balansen jag kämpat mig till genom konsekvent mediterande och mer sömn vacklade när mörkret och kylan kom och orostankarna kom tillbaks och skapade mer stress och ännu mindre energi.

Spöken som skapas i huvudet när kärleken bor långt bort och kontakten inte sker dagligen förutom i text.
Virrvarret av tankar som uppstår i huvudet och tar fokus från resten av livet och skapar en hjärna som glömmer det mesta.

Jag får vara glad och tacksam över att jag i grund och botten är en extremt strukturerad person med kontrollbehov, så vardagsstrukturen går på rutin.

Det där med att handla mat, städa, ha fasta rutiner varje dag för barnen osv.

Men när den där barnfria veckan kommer är det som att allt rasar och luften går ur mig.

 

Och en sådan tung känsla av tjock klibbig ledsamhet inombords.

Där tårarna bara kommer utan någon synlig anledning.

Och man funderar på hur en bättre situation kunnat se ut. En vardag där det kanske inte hade behövts att öka upp dosering på medicin för att hålla känslorna i schack.

 

När jag tittar tillbaks så ser jag ändå hur långt jag kommit.

Att jag är stark ändå och inte vill kompromissa bort saker som är viktigt för mig, eller tumma på vad jag tycker är rätt och fel. Eller vad som är rättvist.
Jag vet bara inte hur länge till jag orkar vara stark. Jag vill känna mig självständig men ändå ha den där personen att luta mig emot och få hjälp av avlastning ifrån i livet.

Och det utan att skämmas över att ensam inte är stark.

 

Jag vill inte känna osäkerhet för framtiden.

Jag behöver ett tydligt mål.

 

 

Sina svagheter och styrkor.

Att odla styrkorna och göra svagheterna färre.

För att trivas bättre med mig själv och för att göra mig till en bättre människa, mamma och partner.
Reflektera över hur jag beter mig och varför och vad jag kan göra för att förändra de delar som inte är så bra, de sidor som får mig att må dåligt och skapar stress.

Att släppa kontrollen, att inte försöka vara perfekt, att vara mer flexibel.

 

Nedan har jag gulmarkerat de sidor som jag upplever stämmer mest väl in på mig.

Kanske andra i min närhet har en annan syn och kanske har olika människor olika syn beroende på vilken typ av relation de har till mig.

Hela första högra rutan gör ju att man hamnar i de gulmarkerade fälten på ruta 5, 6 och 7 på höger sida. En symbios helt enkelt.

Och inte helt enkelt att bryta mönstret. Det får bli ett litet steg i taget.

 

...between sane and insanity.

 

Kanske inte riktigt så dramatiskt.

Men hösten är här och mörkret och mitt humör svänger nedåt, energin försvinner och jag känner mig låg.
En tuff vecka med sjukdom hos minste pojken och dåligt med sömn för mig skapar obalans i mig och dränermar mig ytterligare på energi.

 

De sista två dagarna har många tårar runnit och jag känner hur de där orostankarna pockar på uppmärksamhet igen. Men nu vet jag vart jag har dem och hur jag vinner över dem.

Så imorgon blir en lugn dag med tända ljus, bok och mys med barnen tills de skall till pappan.

Sedan ett längre lågintensivt pass på gymmet för mig och dejt med kärleken via Skype.

 

Men framöver kommer jag nog bli lite mer enstörig.
Meditera mer, vara ute i naturen i mån av väder.
Sova mer, läsa boken jag lånat, ta hand om mig själv.

Jag behöver ladda massor med energi.

 

De sista fyra månaderna har varit tuffa privat, men i förlängningen också väldigt positiva.

 

Ibland känns det bara så tomt och ensamt att inte vara två i vardagen.

Att inte ha någon att luta sig emot i det pågående livet.

Att inte kunna få avlastning om man haft en riktigt tuff dag.

Att alltid försöka vara sitt bästa jag trots omständigheter som gör det svårt.

Att räcka till och känna sig tillräcklig.

 

Samtidigt är jag så oändligt tacksam för livet.

För att alla är friska i min familj.

Att kärleken finns där.
Stunderna med barnen när allt är sådär perfekt utan bråk och vi är nära, nära.

Solen som skiner från en blå himmel och gräset som är krispigt vitt från frost.
Resplaner i framtiden ihop med den man som hjärtat klappar extra hårt för.

 

Saknaden av min mamma gör sig oftare påmind.

Hoppas hon finns där nånstans och ser oss och är stolt över mig och pojkarna.

Vi saknar dig!

 

 

 

En söndag i slutet av september fick jag möjligheten att ta en lååång tur ute i Vättlefjälls naturområde. Pappan hade frågat om att få barnen lite tidigare så de kunde vara med och fira bonussyrrans födelsedag, så jag hade ett par timmar extra den eftermiddagen att förfoga över som jag ville.
Drog iväg ett mess till en kompis och frågade om hon var sugen på att haka på vilket hon sa ja till på stående fot.

Så vi möttes upp och körde till en parkering inte så långt ifrån första fina vindskyddet.

 

Vi hade med varsin ryggsäck med lite matlåda, fika och en termos kaffe.
Så första stoppet blev matlådan som en sen lunch ute i naturen. Solen kämpade med att komma fram bakom molnen.

Till sist kämpade sig solen fram och vi fick en lång härlig eftermiddag i naturen.
Prat om allt mellan himmel och jord. Om livet efter separation, som varannan veckaföräldrar, om kärlek och nya relationer om föräldraskap, om gamla minnen osv.

Vi fick oss också ett par riktigt goa skratt. Så där så ljudet fastnar i halsen och det bara kommer ett väsande samt tårar som pressas fram ur ögonen.

 

 

Dorotea hette från början Bergvattnet - eller snarare på samiska Kraapohke, men fick senare sitt namn efter kung Gustav IV Adolfs hustru drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.

 

Jag har kommit fram till att löpning är ett bra sätt att få se lite av nya orter, så jag tänkte att jag testar samma sak i Dorotea och gav mig ut på en löprunda runt Bergvattensjön.

Hur gör man när man själv inte ser att saker går bakåt?

När man inte tar de hintar och råd man får.

När man upptäcker det för sent genom en käftsmåll av ord som träffar som en rak höger mot käken?

 

Jo, man börjar om.

Man backar tillbaks.

Man tar återigen upp de saker som gjorde att man mådde bättre.

 

Men man ger ALDRIG upp!