Värdelös
Jag känner mig helt värdelös.
Det enda jag gör är att försöra de saker som är bra i mitt liv.
Den jag älskar skadar jag djupt - kanske såpass att det inte går att reparera.
Och det innebär att jag också skadar mig själv djupt.
Att det som var bra för mig är det jag stöter bort bara för att jag inte kan bättre just nu.
Gjorde en mindfulnessövning.
Heart medicine for fear.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.
Man skulle tänka ut en trygg plats.
Redan där kom sorgen för först kunde jag inte ens se en trygg plats.
Sedan kom den till mig. A's famn, mitt huvud på hans axel och värmen från hans kropp intill mig.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.
Efter det skulle man tänka på det man var mest rädd förr.
Och det är ju att förlora A ur mitt liv.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.
Sedan kom sorgen, skäljde över mig som en gigantisk våg och tårarna bara rann.
Grät lika förtvivlat som ett barn och kände mig så ensam.
Samma sak är när jag gör övningar i self compassion.
Man skall visa sig själv kärlek.
SOm om jag skulle viska orden i mitt eget öra.
Men vad fan säger man för kärleksfullt till sig själv, när man just känenr sig värdelös och trasig och den som bara gör andra illa?
Går sönder
Ångesten är tung varje dag.
På jobbet är det svårt att fokusera.
Jag äter nästan inget eftersom ångesten gör att jag mår illa.
Somnar av ren utmattning tidigt på kvällen men vaknar flera gånger varje natt.
Det känns som om jag håller på att gå sönder.
Broken Arrows
You stripped your love down to the wire
Fire shining cold alone outside
You stripped it right down to the wire
But I see you behind those tired eyes
Fire shining cold alone outside
You stripped it right down to the wire
But I see you behind those tired eyes
Now as you wade through the shadows that live in your heart
You'll find the light that leads on
'Cause I see you for you and your beautiful scars
So take my hand, don't let go
You'll find the light that leads on
'Cause I see you for you and your beautiful scars
So take my hand, don't let go
'Cause it's not too late, it's not too late
I, I see the hope in your heart
And sometimes you lose it, sometimes you're shooting
Broken arrows in the dark
But I, I see the hope in your heart
I, I see the hope in your heart
And sometimes you lose it, sometimes you're shooting
Broken arrows in the dark
But I, I see the hope in your heart
I've seen the darkness in the light
The kind of blue that leaves you lost and blind
The only thing that's black and white
Is that you don't have to walk alone this time
The kind of blue that leaves you lost and blind
The only thing that's black and white
Is that you don't have to walk alone this time
We have to tear down walls that live in your heart
To find someone you call home
Now you see me for me and my beautiful scars
So take my hand, don't let go
To find someone you call home
Now you see me for me and my beautiful scars
So take my hand, don't let go
'Cause it's not too late, it's not too late
I, I see the hope in your heart
And sometimes you lose it, sometimes you're shooting
Broken arrows in the dark
But I, I see the hope in your heart
I, I see the hope in your heart
And sometimes you lose it, sometimes you're shooting
Broken arrows in the dark
But I, I see the hope in your heart
Oh
It's not too late, it's not too late
I see the hope in your heart
Sometimes you're losing, sometimes shooting
Broken arrows in the dark
Oh
I see the hope in your heart
Sometimes you're losing, sometimes shooting
Broken arrows in the dark
Oh
/Avicii
2018 krönika
Året skålades in tillsammans med dåvarande partner och vänner.
Tre månader senare var jag singel igen.
Eller ja, det visade sig senare att det var kanske inte riktigt så han hade tänkt det när han ville backa tillbaks relationen till vänskap, men det blev tydligt först när en annan man kom in i bilden.
Det var valborgsmässoaftons kväll det där första mailet dök upp i min inbox.
Regnig kväll och barnen hade somnat.
Han såg trevlig ut och skrev på ett trevligt och öppet sätt.
Efter ett par dagars mailande växlade vi till Skype och jag insåg att den där personen var ett riktigt guldkorn.
Fem veckor och hundra timmar Skype senare stod vi äntligen öga mot öga på Göteborgs centralstation. Sista pusselbiten föll på plats och denna gången hoppas jag att det är mitt livs bästa och sista pussel.
I juni kom beskedet om att mammas cancer som kommit tillbaks inte skulle gå att bota.
Hur hanterar man egentligen ett sådant besked?
Och hur lång tid har man tillsammans innan sanden i timglaset runnit ut?
Inte så lång tid skulle det visa sig :(
Sommaren var härlig. Umgänge med vänner uppåt landet ihop m barnen på semestern.
Mycket bad i havet och långa samtal i sommarnatten på balkongen med kärleken.
Livet kändes ganska lätt mitt i allt det svåra.
En veckas semester i norr, på Lofoten och fjällvandring utanför Vilhelmina.
Kort och intensiv vecka, men så värd tiden i bil.
Mamma blev gradvis snabbt sämre och den 4:e september fick hon äntligen en plats på hospice och jag hade fått ordning på papper för att söka närståendepenning hos FK.
På morgonen den 9:e september somnade mamma in med pappa vid sin sida.
Jag kom dit tjugo minuter för sent, men vi hade varit hos henne hela familjen dagen innan.
Sedan dess har jag varit sjukskriven halvtid.
Kämpar sedan i vintras med ångest och oro och detta var droppen som fick bägaren att rinna över.
Hösten har varit motsatsen till sommarens lätthet.
Sorg och saknad efter mamma plus saknad av kärleken som haft sista terminen av sina studier att fokusera på.
Det har tärt. Mer än jag vill ge sken av.
Det har blivit många långa promenader för att skifta fokus och hantera ångesten.
Om jag tittar tillbaks till våren så ser jag att det går framåt, men så kommer ett bakslag där jag tappar det totalt och allt känns nattsvart igen.
Julen i år var märklig.
Inget var som vanligt eller planerat.
Kändes nästan som att den kunnat kvitta.
Juldagen var väldigt bra för då fick jag fira med barnen och pappa och barnen blev så glada för sina klappar.
Förra året hoppades jag att 2018 var det året som livet vände, men jag flyttar fram den önskan till 2019.
2019 var snäll mot mig och min familj.
Skänk oss stabilitet, trygghet och kärlek.
Tack!
Julstämningen vill inte riktigt infinna sig
Hemmet är tomt och tyst.
Barnen är hos sin pappa och kommer till mig igen vid lunch på juldagen.
Killen kommer först till nyår för att fixa det sista på sin uppsats.
Julafton blir helt annorlunda i år.
Jag och pappa är hembjudna till min ingifta mosters bror.
Antar att min morbror och moster också kommer vara där.
Min kusin och hans familj blir hemma i år då han nyss genomgått en stor operation och behöver ta det lugnt.
Juldagen kommer pappa till mig och barnen och firar jul.
Det kommer bli en mysig dag.
Men saknaden av mamma gör sig starkt påmind nu.
Det blir inte som förr. Aldrig igen.
Ser fram emot att få fira in det nya året tillsammans med mina barn och kärleken.
Ett nytt år.
Nytt blad i livet och det kan bara vända uppåt.
Och jag skall kämpa för att hitta tillbaks till balansen.
Och jag har en önskan att få uppleva massor med roliga saker med mina barn, min familj och med min kärlek.
Vakuum
Just nu lever jag i nån sorts vakuum.
Killen pluggar som besatt för att klara det sista av sina studier.
Och vi har endast konakt i form av ett par sms/dag.
Mitt liv fortsätter som vanligt och beroende på hur länge denna situationen håller i sig, så vet jag inte vart jag skall börja berätta om vad som hänt, eller om jag helt enkelt bara skall se det som att det får vara en lucka på ett par veckor.
Sorgen kommer över mig oftare och oftare.
Efter mamma och allt annat som varit. Men mest mamma.
Börjar undra om jag är deprimerad, för inget känns riktigt kul och energin är helt borta.
Just nu dessutom pms, gör inte saken bättre.
Men jag försöker hålla humöret uppe och lägga mig i tid på kvällarna.
Läste att det var viktigt att upprättahålla rutiner.
Rutinerna är det inget fel på, men allt tar liksom emot att börja påbörja.
Har lagt extra tid på store sonen under föregående vecka.
Och försöker nu styra upp inför hans sjuårskalas direkt efter nyår.
Första lokalen var redan uppbokad, så nu hoppas jag på andra alternativet som ligger nära där vi bor.
Julen i år är inget jag ser fram emot så jättemycket.
Speciellt inte nu när allt står på spel beroende på hur det går med A's uppsats och tenta.
Planen var att han skulle vara här hela jul och nyår.
Men nu kanske han blir tvungen att jobba hemma i Umeå i värsta fall.
Då blir det pappa och jag på julafton och pappa, jag och barnen på juldagen.
Ok, skall se det positivt.
Han löser det nog.
Och jag får bita ihop och kämpa på själv så länge.
Har lånat ett pussel av en lagkompis ikväll, tänker att det kan hjälpa mig att fokusera på lugn och ro.
Men det jag tycker är absolut jobbigast är att ha noll kontroll över situationen och att vara ute på sidlinjen utan att veta hur länge jag måste vara där.
Födelsedagsfirande i Orsa och på Fulufjället
En weekend i Orsa för att fira kärlekens födelsedag var vad som stod på schemat.
Extra skönt att komma bort och bara få vara efter mammas bortgång.
Vi hade hyrt en söt liten stuga utanför Orsa på Airbnb, två våningar kök och toalett med dusch i bottenplan och ett loft med sovdel och vardagsrumsdel. Utanför en liten uteplats med utsikt över Orsasjön. Toppenfint! Enda nackdelen var närheten till vägen, så lite störande ljud.
Med solen i bakcspegeln närmade jag mig Mora.
Ett par km innan vår stuga började solen gå ner över Orsasjön.
En söt liten stuga, precis lagom för två vuxna och två barn.
Jag var först på plats just när solen började gå ner och gav mig ut på en löprunda i väntan på anslutning norrifrån.
Så härligt att få komma ut och springa bort alla tankar i mörkret. För mörkt var det när jag kom ner på vägen förbi sjön. Med den där speciella blå himmelen som blir efter att solen gått ner i horisonten. Sprang bort sorg och frustration, för varje steg kände jag mig lättare.
Sedan efter en varm dusch så kom A äntligen och vi kunde kramas igen efter nästan två veckor ifrån varandra.
Så härligt att få komma ut och springa bort alla tankar i mörkret. För mörkt var det när jag kom ner på vägen förbi sjön. Med den där speciella blå himmelen som blir efter att solen gått ner i horisonten. Sprang bort sorg och frustration, för varje steg kände jag mig lättare.
Sedan efter en varm dusch så kom A äntligen och vi kunde kramas igen efter nästan två veckor ifrån varandra.
Vardagsrumsdelen på övre plan.
Efter en god frukost ute på altanen på fredagsmorgonen styrde vi bilen in till Orsa.
Vi gick runt lite i centrum och hittade till Orsa kyrka, en mycket gammal och vacker kyrka.
Den uppfördes redan på 1200-talet och en liten del av den nuvarande byggnaden inneåller en del av den första byggnaden.
Är man nyfiken på kyrkor och vill veta mer om just den här kan man läsa mer om Orsa kyrka här.
Är man nyfiken på kyrkor och vill veta mer om just den här kan man läsa mer om Orsa kyrka här.
Själv har jag valt att gå ur Svenska Kyrkan då jag inte är troende, men går ofta in i kyrkor och beundrar byggnadens arkitektur och utsmyckningar och känner lugnet.
Predikstolen hade fyra timglas för att ta tiden på predikan.
Tände ett ljus för mamma.
Innan vi lämnade Orsa var vi inne i en söt liten inredningsbutik, Happy Homes tror jag den hette.
Där hade de superfina små emaljmuggar att dricka kaffe ur. The adventure starts here stod det på framsidan och på undersidan var det en kompassros. A blev förälskad så det blev ju en solklar present till den blivande 48-åringen.
Sedan blev det en sen lunch på grekisk restaurang i Mora.
Vi blev positivt överraskade av att maten var så god, då restaurangen inte riktigt gav sken av det.
Där hade de superfina små emaljmuggar att dricka kaffe ur. The adventure starts here stod det på framsidan och på undersidan var det en kompassros. A blev förälskad så det blev ju en solklar present till den blivande 48-åringen.
Sedan blev det en sen lunch på grekisk restaurang i Mora.
Vi blev positivt överraskade av att maten var så god, då restaurangen inte riktigt gav sken av det.
I bokhandeln inhandlades en karta över Fulufjällets nationalpark inför lördagens planerade vandringstur.
Magisk eftermiddag på uteplatsen.
Efter en rejäl frukost på lördagmorgon satte vi oss i bilen och styrde mot Fulufjällets Nationalpark.
Vägen dit genom Dalarna var vacker och vi gjorde en kort paus vid en sjö för att sträcka på benen och fota den vackra naturen.
Vägen dit genom Dalarna var vacker och vi gjorde en kort paus vid en sjö för att sträcka på benen och fota den vackra naturen.
Sedan körde vi vidare till Fulufjället. En resa på ca en och en halv timme från vår hyrda stuga i Orsas utkant.
Det var en hel del bilar på parkeringen och ganska mycket folk i omlopp som väntat en så vacker septemberlördag. Men väl uppe på fjället tunnades det ut med folk som tur var.
Det var en hel del bilar på parkeringen och ganska mycket folk i omlopp som väntat en så vacker septemberlördag. Men väl uppe på fjället tunnades det ut med folk som tur var.
Entrén till Nationalparken.
Vi hade bestämt oss för rundan runt Njupeskärsfallet.
På väg...
Den rundan vi tittat ut i guideboken vi köpt var den fallet runt, alltså runt Njupeskärsfallet.
Njupeskärsfallet är Sveriges högsta vattenfall med sina 93 meter och det ger ifrån sig ett öronbedövande dån när vattenmassorna träffar marken nedanför. Mäktigt!
Efter det blev det lite vandring i terrängen. Vinden var kraftig uppe på fjället och till sist tog vi skydd bakom en buske för att äta lite lunch och bara ligga och njuta lite av naturen.
Där vi låg hade vi en vy ner över Rösjöarna där man kan både fiska och hyra stugor att övernatta i.
En stunds vila senare påbörjade vi vår vandring mot leden igen för att fortsätta vår tur runt fallet.
Njupeskärsfallet är Sveriges högsta vattenfall med sina 93 meter och det ger ifrån sig ett öronbedövande dån när vattenmassorna träffar marken nedanför. Mäktigt!
Svårt att återge på bild, men det var mäktigt att stå och höra dånet när vattnet nådde marken.
Partner in crime <3
Leden vi tänkt gå var stängd, men vi gick ändå. Går ju att gå i terrängen bredvid leden.
Upp, upp, uppåt bar det och när man vände sig om var vyn över berget så vacker med de begynnande höstfärgerna.
Dessutom fanns det gott om blåbär så jag satte mig helt enkelt i slänten och åt en stund, som en björn.
Väl uppe på platån började vi leta efter Old Tjikko - världens äldsta träd. 9550 år har man daterat att det är, eller i alla fall rotsystemet.
Upp, upp, uppåt bar det och när man vände sig om var vyn över berget så vacker med de begynnande höstfärgerna.
Dessutom fanns det gott om blåbär så jag satte mig helt enkelt i slänten och åt en stund, som en björn.
Väl uppe på platån började vi leta efter Old Tjikko - världens äldsta träd. 9550 år har man daterat att det är, eller i alla fall rotsystemet.
Old Tjikko.
Där vi låg hade vi en vy ner över Rösjöarna där man kan både fiska och hyra stugor att övernatta i.
En stunds vila senare påbörjade vi vår vandring mot leden igen för att fortsätta vår tur runt fallet.
Ryggläge efter lunchen.
Gott om vattenhål uppe på fjället så man får se vart man sätter fötterna.
Vägen framåt nu var mest lös sten att gå på. Lite tuffare vandring än på leden och i terrängen.
Inget för den med knä/ledproblem eller svårt att gå helt enkelt.
På andra sidan fallet stupade det brant ner i dalgången och det satt varningsskyltar om att hålla sig till utstakad led bland stenarna.
Hisnande att stå och titta över kanten med fallets dån i öronen.
Till sist, efter vad som kändes som en ganska lång vandring mot vad jag förväntat mig, kom vi i alla fall ner till startplatsen och Naturum.
Vi avslutade dagen med en kaffe och en glass ute i solen innan vi styrde tillbaks mot stugan i Orsa.
Inget för den med knä/ledproblem eller svårt att gå helt enkelt.
På andra sidan fallet stupade det brant ner i dalgången och det satt varningsskyltar om att hålla sig till utstakad led bland stenarna.
Hisnande att stå och titta över kanten med fallets dån i öronen.
Till sist, efter vad som kändes som en ganska lång vandring mot vad jag förväntat mig, kom vi i alla fall ner till startplatsen och Naturum.
Vi avslutade dagen med en kaffe och en glass ute i solen innan vi styrde tillbaks mot stugan i Orsa.
Naturum - Fulufjället.
Vissa dagar i livet är lite bättre än andra...
Vi kom tillbaks till stugan lagom till solnedgång.
Jag snörade på mig skorna och tog en promenad genom hagen med ungtjurar ner mot sjön för att se solen gå ner. Fick sällskap av många nyfikna djur som skulle smaka på mina kläder.
Lite nostaliska minnen från min barndoms somrar i Frökärr dök upp i huvudet där jag satt med tjurarna i hagen.
Nyfiken i en strut.
Helgen avslutades med en sen, men god middag och en flaska champagne för att fira födelsedagsbarnet.
Min kärlek.
Kärlek på distans
Ibland är det inte helt enkelt när det ligger 100 mil mellan dig och den du håller kär.
Speciellt inte i svåra stunder.
Speciellt inte i svåra stunder.
Men det är ju inte för evigt och tryggheten finns där.
Men klart att i vissa stunder önskar man att man kunde krypa in i den där famnen precis när det
behövdes som mest.
behövdes som mest.
Men den här kärleken är värd allt.
Eternal Love
Morgonen den 9:e september somnade min mamma in.
Here, at the peaceful break of day
There's a feeling life is breathing again
The winds of mercy throw the heavy clouds away
And in heaven, no more teardrops turn to rain
(We can hear a distant song) that will stay in our hearts forever
(Words that lay us still the star)
An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
When the night is closing in
There's a moment when we safely breathe as one
(The wind that slowly past the years)
Brings the sun down a thousand roses
An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love
An angel passed me by so high up in the sky
But she turned around and let her smile shine on down
Like a warm morning sun, like the stars laid one by one
Showing us a wonder that is all the while all around
Eternal love
Eternal love
Eternal love
Att förbereda sig för ett farväl
Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
Att förbereda sig för ett farväl
Hur förbereder an sig på att ta farväl egentligen?
Kan man det?
Tror att chocken kommer vara lika stor oavsett när dagen D väl kommer.
Men fördelen för den som hinner förbereda sig är att man hinner avsluta en massa saker.
- Man hinner gå igenom alla höjdpunkter i livet, minnen.
- Man kan pratat om hur man vill ha sin begravning.
- Man kan prata om vad man tror händer efter döden och vilka förhoppningar som finns för de som lever vidare.
Men det tar inte udden av sorgen.
Sorgen över att förlora en av de närmsta.
Att inte längre få ha den personen som en del av sitt liv.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte få höra rösten eller kunna kramas igen.
Inte kunna få tröst eller vägledning i svåra stunder.
Rädslan över hur saknaden och ensamheten kommer att kännas för oss som är kvar.
Men tills det är dags skall jag så ofta som möjligt välja att tänka på livet.
Och ta vara på stunderna om vi har kvar tillsammans på så bra sätt som möjligt.
Semestervecka nr.2
Imorgon är min andra semestervecka med barnen till ända.
En till härlig vecka tack var det fantastiska sommarvädret.
Mycket bad och bus har det blivit på olika stränder och hemma hos vänner.
Krabbfiske och häng med mormor och morfar.
Lek med kompisar till barnen.
Varvat med lite lugnare hemmahäng i soffan med film och tv-spel.
Ibland har man fått fly undan värmen och solen.
Det låter som att barnen är nöjda med sitt sommarlov i alla fall och det är huvudsaken.
För mig blir det nu en vecka med jobb tre dagar och två dagar ledigt samt en resa upp till Sthlm för att umgås med kärleken, träffa min grekiska vän som flyttat till Sverige, kolla in Hellacopters på Grönan och se Prideparaden.
Och imorgon kväll hämtar jag kärleken vid flyget. Denna underbara människa.
Just nu känns det som att jag vunnit högsta vinsten på lotto.
Konsten att hantera saker bortom sin egen kontroll
Nu har jag varit på tre samtal med psykolog.
Anledningen är att lära mig hantera emotionell stress orsakad av andra människor, d.v.s bortom min kontroll.
Och eftersom jag inte kan kontrollera dem, måste jag lära mig att kontrollera min reaktion som är responsen på deras aktioner.
Hittills har vi inte kommit till några konkreta övningar, utan mer pratat om att jag åste sänka mina förväntningar på hur människor i min närhet skall agera, så blir det mindre besvikelse, frustration och stress.
Nu har jag blivit ombedd att ta och skriva ner konkreta situationer som gör mig stressad och hur jag agerar på den stressen.
Har ett litet block i handväskan att fylla på med händelser i.
Den första blir väl det faktum att rekryteringen för min kollegas föräldravikariat har skitit sig helt.
För det första påbörjade man rekryteringen väldigt sent. Hon berättade att hon var gravid runt påsk och annonsen kom ut först i början av juni.
Nu har bägge kandidater som man kände kunde vara bra tackat nej och rekryteringen börjar om på ruta ett.
Så just nu ser det ut som att jag blir ensam på logistik ett tag efter semestrarna.
Klart att det gör mig stressad, för om jag blir sjuk eller måste vabba så finns det ingen som kan fördela varor till butikerna och då kommer det inga leveranser en vecka.
Men, idag försökte jag tackla det på ett bättre sätt än innan, så jag mailade min chef och frågade om företaget var medvetet om riskerna då ovan situation kan uppstå.
Och utifrån det kan jag bara göra mitt bästa den tid jag är på jobbet helt enkelt.
Räcker inte det så är det utanför min kontroll och beror faktiskt på att andr människor väntade så länge i första läget.
Ser det som ett framsteg.
Men den riktiga nöten att knäck är ändå de mer personliga relationerna och när de inte fungerar helt friktionsfritt.
Då är det ofta fritt fall, klump i magen, svårt att andas, yrsel och en inre röst som nedvärderar mig själv.
Och DET måste jag ändra på, för det kommer bryta ner mig annars.
Så jag tror att det var ett mycket klokt val att söka samtalsstöd för att kunna må bättre.
Dessutom behöver jag semester och vila.
Ser fram emot roadtrip med barnen till goda vänner uppåt i landet under sommaren.
Tre år sedan sist är alldeles för längesedan.
Tacksamhet
Mitt i allt det svarta känner jag oändlig tacksamhet.
Tacksamhet för
Mina friska och underbara barn.
Min familj.
Mina vänner som tar mig för den jag är.
Kärleken.
Att jobbet verkar ordna upp sig sakta men säkert.
Sommar.
En svartvit vecka
Vecka 23.
Veckan då livet pendlade från djupaste dal till högsta topp.
Att mitt i all lycka få det där beskedet som man inte vill få.
Som får en att inse hur skört livet är och hur viktigt det är att ta vara på nuet.
Ännu har jag inte börjat bearbeta det, det har lagts på en hylla någonstans inombords.
Så just nu är jag lite avstängd.
De höga topparna då?
Jo de står en människa från norrland för. Eller ja Tyskland för att vara korrekt.
En person där kontakten började som ett försiktigt litet mail på ett gemensamt internetforum på valborgsmässoafton.
Som snabbt utvecklade sig till intressant konversation om allt, högt och lågt, om resor, världen, relationer, tankar om livet mm.
Efter några dagars mailande flyttade vi över till Skype för videosamtal då vi bägge kände en connection.
Samtal på kvällar efter barnen somnat och ännu längre samtal på veckorna där jag var ensam.
Samtal på kvällar efter barnen somnat och ännu längre samtal på veckorna där jag var ensam.
Känslan av att det var rätt växte sig allt starkare.
Magkänslan: detta var en person att räkna med. Trygg i sig själv. Som inte backade eller blev skrämd av mig och mitt liv, en person nyfiken på livet och med en fascinerande hjärna, omtänksam och lugn.
Som kom med goda råd utan att döma eller ifrågasätta. Och som gång på gång sa att han finns där - för mig.
Trots att vi aldrig träffats.
Så vi bestämde att vi nog borde ses på riktigt och tågbiljett bokades.
Nu har vi haft en vecka tillsammans.
En helt fantastisk vecka och känslan vi bägge hade stämde mer än väl.
Lite extra ledigt från jobbet också tack vare nationaldag och en semesterdag.
Och vädret - högsommarvärme - semesterfeeling.
Bad i både hav och sjö, café ihop med vänner, sjukhusbesök, långa frukostar på balkongen, lunch i domkyrkoparken, middag på tacos y tequila och en fantastisk promenad längs kajkanten i solnedgång, konsert på liseberg, sena kvällar med samtal om allt på balkongen.
Och så denna fantastiska trygghet. Denna famn som låter mig sjunka in och får stressen att rinna av mig.
Denna man som ser mig, människan jag, mina behov och önskningar och inte har problem med att möta dem, då han ser likadant på livet och relationer.
Att när man blir sedd skapar ett lugn och en tillit som gör att man ger tillbaks samma som man får och cirkeln sluts.
Trots allt kaos detta skapat är jag så oändligt tacksam.
Och känner stark tilltro att jag nog hittat den som passar mig i stort som smått.
Det känns fantastiskt!
